1856-1925 John Singer Sargent Locations John Singer Sargent (January 12, 1856 ?C April 14, 1925) was the most successful portrait painter of his era. During his career, he created roughly 900 oil paintings and more than 2,000 watercolors, as well as countless sketches and charcoal drawings. His oeuvre documents worldwide travel, from Venice to the Tyrol, Corfu, the Middle East, Montana, Maine, and Florida. Before Sargent??s birth, his father FitzWilliam was an eye surgeon at the Wills Hospital in Philadelphia. After his older sister died at the age of two, his mother Mary (n??e Singer) suffered a mental collapse and the couple decided to go abroad to recover. They remained nomadic ex-patriates for the rest of their lives. Though based in Paris, Sargent??s parents moved regularly with the seasons to the sea and the mountain resorts in France, Germany, Italy, and Switzerland. While she was pregnant, they stopped in Florence, Italy because of a cholera epidemic, and there Sargent was born in 1856. A year later, his sister Mary was born. After her birth FitzWilliam reluctantly resigned his post in Philadelphia and accepted his wife??s entreaties to remain abroad. They lived modestly on a small inheritance and savings, living an isolated life with their children and generally avoiding society and other Americans except for friends in the art world. Four more children were born abroad of whom two lived past childhood. Though his father was a patient teacher of basic subjects, young Sargent was a rambunctious child, more interested in outdoor activities than his studies. As his father wrote home, ??He is quite a close observer of animated nature.?? Contrary to his father, his mother was quite convinced that traveling around Europe, visiting museums and churches, would give young Sargent a satisfactory education. Several attempts to give him formal schooling failed, owning mostly to their itinerant life. She was a fine amateur artist and his father was a skilled medical illustrator. Early on, she gave him sketchbooks and encouraged drawing excursions. Young Sargent worked with care on his drawings, and he enthusiastically copied images from the Illustrated London News of ships and made detailed sketches of landscapes. FitzWilliam had hoped that his son??s interest in ships and the sea might lead him toward a naval career. At thirteen, his mother reported that John ??sketches quite nicely, & has a remarkably quick and correct eye. If we could afford to give him really good lessons, he would soon be quite a little artist.?? At age thirteen, he received some watercolor lessons from Carl Welsch, a German landscape painter. Though his education was far from complete, Sargent grew up to be a highly literate and cosmopolitan young man, accomplished in art, music, and literature. He was fluent in French, Italian, and German. At seventeen, Sargent was described as ??willful, curious, determined and strong?? (after his mother) yet shy, generous, and modest (after his father). He was well-acquainted with many of the great masters from first hand observation, as he wrote in 1874, ??I have learned in Venice to admire Tintoretto immensely and to consider him perhaps second only to Michael Angelo and Titian.??  Related Paintings of John Singer Sargent :. | Carmela Bertagna by John Singer Sargent | Portrait of Isabella Stewart Gardner | In Switzerland | In a Hayloft | Sir Frank Swettenham |
Related Artists:
Rosalba carriera
Italian Rococo Era Painter, 1675-1757 Italian pastellist and painter. She was a daughter of Andrea Carriera, who worked in the mainland podesteria of the Republic of Venice, and of Alba Foresti, an embroiderer. She had two sisters: Angela, who married the painter Giovanni Antonio Pellegrini, and Giovanna, who, like Rosalba herself, never married. Pier Caterino Zeno (see Campori, 1886) and other, anonymous sources recorded that she was a pupil of Giuseppe Diamantini; according to Mariette, she originally painted snuff-boxes and later became a pupil of Federico Bencovich. There are more precise records of her life and of some of her works from 1700 onwards
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Rinaldo Cuneo
1877-1939